Egentligen har vi världens snällaste bebis.

Inga problem alls, alltid nöjd och belåten.

Gråter bara när hon blir superhungrig, när man gör rent hennes navel eller när man byter blöja och hon känner för att göra något annat.

Så om man ska vara sån, så har jag ingen rätt att klaga.

Men natten i natt har varit fruktansvärd. Men det är väl så här det blir när man är småbarnsförälder. Jag är egentligen inte överraskad, för jag hade nog förväntat mig att det skulle vara ännu mindre sömn och ännu mera skrik. Men när det kommer till praktiken så känns det inte alls lika kul.

I och med att hennes far har börjat jobba, klarar sig Maja och jag själva på nätterna, eller vi försöker.

På nätterna får hon mjölk i nappflaska för vi är lite oense vad gäller amningen när vi båda är trötta.

Dock efter vårt liv på sjukhuset fick vi strikta order om att INTE använda nappflaska, då hon skulle glömma bort amningstekniken. Därav känner jag mig lite som en förbrytare då jag ger henne på flaska ändå. Men det är vad som funkar bäst för oss, så så får det bli och inte har hon glömt bort någon amningsteknik heller.

I natt hade dock Maja bestämt sig för att inte sova, helst gråta så mycket som möjligt, äta så ofta och intensivt som möjligt, helst så hon spyr upp det dessutom. Enda gången hon går med på att somna är när hon får ligga på våra magar. Den lilla vill ju ha lite närhet. Klart hon ska ha det, men i natt alltså, inte ens närheten var tillräcklig.

Så efter att ha sovit ca 3 timmar på hela natten ska vi nu ta tag i en ny dag. Helst på bra humör.

Egentligen klagar jag inte, och egentligen är jag inte trött men det blir så mycket jobbigare när man inte sovit ordentligt på 4 veckor och saker inte går som man tänkt sig. Jag hoppas dock att hon inte tänker få kolik, hur skulle det gå?? Mina grannar skulle skicka hatbrev och jag skulle antagligen bli galen.

Men i det stora hela så älskar jag min lille plutt, mest av allt i hela jorden.